Visst skär det i hjärtat lite när man lämnar. Både när de är glada och ledsna. Det ska det nog göra också. Jag menar man är borta en hel dag utan att ha en susning om vad de små liven gör. Från att ha varit med dem 24/7, så är det en rätt stor omställning.
Men nu, snart ett halvår senare efter vår inskolning med Abbe,så brister inte mitt hjärta varje gång jag lämnar honom. Att de skriker just vid det tillfället tror jag bara är sunt. Det är en reaktion man får. Precis vad vi har lärt dem under det första året.
Att regera. På färger, former, ljud och människor.
Igår när jag lämnade Abbe på dagis, träffade vi föräldrarna till Miriam som går på samma dagis. De berättade att de spenderat hela julen i Israel med familj. Men efter tredje dagen där hade Miriam blivit lite ledsen och börjat prata om Albert hela tiden. När hennes mamma frågade henne om det var därför hon var ledsen, för att hon saknade Albert, svarade hon "ja, mamma. Saknar Albert!"
Så sött att jag dog ett tag. När vi kom upp till avdelningen fick de tu syn på varandra och sken upp. Abbe hoppade ner från min famn (vilket han aldrig gör förrän det kommer en fröken-famn) och gick fram till Miriam och började spela på det piano som hon satt med.
PUPPY-LOVE!
Det var då jag bestämde mig för att lillskiten har det bra på dagis, faktiskt bättre än bra! Han har kärleken där...
Så här fint har de gjort det på Alberts plats i kapprummet.
superrebban
ojsan vad säger Ella om sin äkta player till boyfriend?
SvaraRadera